Färdtjänst är inte taxi - Del 2

Detta är fortsättning på inlägget Färdtjänst är inte taxi - Del 1. Där bemötte jag Västtrafiks inställning och mantra att försöka utmåla färdtjänstresenärer som gnälliga och bortskämda. Vilket jag hävdar att vi inte är och att kritik är befogad.

En annan föreställning som kanske främst återfinns hos allmänheten är att funktionsnedsatta med funktionshinder generellt är gnälliga och borde vara mer tacksam över vad samhället bekostar och gör för dem. Den inställningen tänkte jag bemöta här med mig själv som exempel.

Jag jobbar heltid och betalar samma skatter som åligger på en. Jag betalar alltså lika många skattekronor till kommunen och förlängning till Västtrafik som om jag arbetat med samma lön utan funktionsnedsättning. Dessutom betalar jag en avgift motsvarande ett månadskort för resor inom kommunen (765 kronor) för mina arbetsresor och detta är bara för resor till och från arbete. Utöver det betalar jag 67 kronor enkel resa med färdtjänst. Så om jag vill handla en gång i veckan (två resor) och träna två gånger i veckan (fyra resor) blir det sex resor i veckan som jag får betala extra för. 6 resor gånger 67 kronor är 402 kronor. Tar man 402 gånger 4 för månadskostnad blir summan 1608 kronor. Slår man ihop 765 kronor (arbetsresorna) med 1608 kronor (färdtjänstresorna) blir den totala månadskostnaden för resandet 2375 kronor. En vanlig kollektivresenär hade bara betalat 765 kronor för månadskortet och rest hur mycket den velat så dennes totala månadskostnad hade blivit 765 kronor.

Jag betalar alltså enligt exemplet ovan 2375 kronor i månaden i stället för 765 kronor enbart för att jag har dåliga ögon, vilket jag heller inte har bett om att få. Har jag då inte rätt att klaga över usel service jag är beroende av och betalar för? Jag tycker det.