När havererade socialen i Mark?

Det var i år 2010 som Marks kommun blev rikskändis på ett allt annat än ett smickrande sätt då media över hela riket rapporterade om att Socialstyrelsen efter anmälningar granskat kommunen och kommit med kritik som kan liknas med total sågning. Har läst på andra bloggar och sett tidningsartiklar att de granskades gällande barn och ungdomar 2007 och då fått gott omdöme. Var allt bra i Marks kommun före 2007 kan man undra? Även om barn och ungdomsenheten fungerade har jag själv erfarenhet att allt inte stod rätt till i kommunen.

Jag vill berätta om mina erfarenheter även om det är vanskligt och den berör en person som inte längre är i livet och som kan inte samtycka. Jag väljer att skriva om detta endå då det finns allmänintresse att historien berättas och jag gör det med stor omtanke till personen utan omnämna honom mer än nödvändigt. En del som läser detta kanske känner igen historien och känner honom och jag önskar att ni behandlar minnet av honom på samma sätt.

Historien slutar 2007 och har sin början drygt tio år tidigare. Jag hade då just gått ut Komvux efter att ha läst samhäll i syfte att söka vidare och utbilda mig till socionom. Tidigare hade jag efter grundskolan utbildat mig till lantarbetare men tappat lusten med att jobba med dessa djur efter lantbrukets omställning efter vi gick med i EU. Detta innebar att lantbruket än mer industrialiserades och de stackars djuren blev än mer objektiferade som produktionsmedel inte som levande varelser de faktiskt är.

Jag var något skoltrött efter Komvux som var intensiv då vi läste in en treårig utbildning på två år, därför tänkte jag jobba ett tag för att få arbetslivserfarenhet och ville jobba med människor. Vad blir man om man vill jobba med människor och inte har någon formell utbildning för detta? Jo man blir personlig assistent, så även jag. Jag blev tipsad om en man som beskrevs som egen och ständigt behövde personal och nu främst behövde en semestervikarie, så jag besökte honom och började jobba.

Mannen i fråga led i grunden av en muskelsjukdom som gjorde honom sakta förlamad och detta underlättades inte av att han led av diabetes. Han var kring pensionsåldern när våra vägar möttes och han drev en egen firma som han inte ville avveckla eller sälja då han befarade att ingen skulle ha intresse att driva den i långa loppet. Därför höll han fast vid sin firma långt över pensionsålder och trots att han även innan var pensionsberättigad på grund av sitt handikapp. En stor anledning att han höll firman kvar var för att han inte ville att sina anställda skulle bli arbetslösa. Saken var den att trots att många ansåg honom som besvärlig och stundtals väldigt elak, vilket han kunde vara, speciellt om man inte tog honom på rätt sätt klappade det ett hjärta i honom med. Det var inte bara personalen i fabriken som var anställd direkt av honom utan även vi assistenter då han stod under LSS (*). Kommunens LSS-handläggare utredde när han kände att behoven av omsorg ökade och utredde hur många timmar han behövde och gav honom en summa pengar i månaden till att täcka upp detta behov. Samtidigt såg kommunens nattpatrull till honom på nätter och senare hjälpte hemtjänsten till med läggning på eftermiddagen för vila.

När jag började arbeta var det på deltid runt 75% men allt som åren gick blev mannen inte bara allt äldre han blev även sämre i sina handikapp, förlamningen och allt sämre hörsel, kanske till följd av sin diabetes. På slutet började han även få symptom på demens och då och då kände han inte ens sina egna rum i sitt hus i tillstånd av förvirring. Vid denna tidpunkt var min deltid förvandlad till 230 timmar plus i månaden och arbetsdagarna varade från 8.00 på morgonen till 23 och bland längre på kvällen. De dagar jag inte jobbade jobbade en annan assistent, vi var bara två. Om det var få innan som ville jobba där var det inte fler nu under dessa omständigheter. Om min kollega vart sjuk och sjukanmälde sig på dagen så vart det mitt jobb att hitta sjukvikarie samtidigt som jag skötte om min brukare och hem. Ofta med hjälp av ett assistent företag som försökte skicka över någon för snabbinstruktion. Om detta misslyckades så fick jag jobba själv på lediga dagar. Situationen var ohållbar och otrygg för alla inte minst för min brukare. Själv kunde jag ju gått därifrån och aldrig kommit tillbaka. Vilka alternativ fanns det för en svårt sjukman som var nästan lam och döv samt ofta var förrvirrad och en kommun som stort sätt satte in pengar på ett konto. Skulle de hjälpa honom ur sängen på morgonen den dag jag och min kollega inte fanns?

Jag försökte lyfta situationen med kommunen men de ville inte ta sig an den för många även för dem den besvärlige mannen. Jag försökte förklara för dem att det behövdes mer än pengar vi behöver hjälp med arbetsgivare ansvaret. Jag lyfte frågan ofta med min brukare innan dess men lyckades inte för han främst trodde att han inte skulle få bestämma över personalen och vad de gjorde i hans hus om han själv inte var arbetsgivaren. Försökte få kommunen att överta arbetsgivarerollen via nytt beslut då han inte längre själv kunde sköta den rollen. Ingen lyssnade dock. Den ende som ville hjälpa var Göran Tjärnlund en LSS-handläggare, men det enda han ville hjälpa till med var handikappsanpassa en ny bostad eftersom min brukare ville flytta från hus med tomt till lägenhet. Trädgårdens skötsel och ansvar för fastighetsunderhåll var dock inte största bekymmer det var personalbristen och vem som skulle ansvara för den, men min brukare undvek den frågan helt.

Med mina sista krafter försökte jag ringa till kommunens klagomur som fanns på den tiden och som allmänheten kunde ringa om de ville klaga på kommunen. När väl ringer hör jag en röst säga -Klagomuren Göran Tjärnlund. Jag blev ställd och lade på telefonluren i örat på honom. Hur skulle jag klaga hos den som jag ville klaga på, vilken som också vet vad jag skulle vilja säga men inte tidigare lyssnat? Jag valde en annan väg, om tjänstemän inte tar reson kanske kontakt med politiker hjälper. MarksBygdsPartiet var i ropet vid denna tid och Henry Sandalh synts mycket i Markbladet och verkade bra. Det blev ett samtal till Horred och honom, han lyssnade och verkade bestörtad och lovade lyfta frågan och återkomma. Det gjorde han också men efter att ha pratat med berörda personer inom förvaltningen och fått reda på hur besvärlig min brukare var hade han ändrat ton. Han anklagade mig för att inte vara så god som jag ville framställa mig och att jag stal av de pengar kommunen betalade ut. Han skrek till och med åt mig " Räcker inte 90.000 kr i månaden åt dig? Vad ska du ha 130.000?" Rätt intressant det där med att beskylla mig stoppa pengarna i egen ficka för enligt det senaste gällande LSS-avtalet tecknat mellan min brukare och Marks kommun stod det att i utbyte av ersättningen skulle min brukare fortlöpande visa löneutdrag och annan bokföring som rörde dessa pengar. Min brukares revisor och senare även godeman frågade dem om de ville ha dessa men de var inte intresserade. Ju mindre vi ser och hör av den gamle besvärlige mannen destå bättre verkade mottot vara.

Efter detta gick jag in i väggen min kropp kunde inte ta sig till arbetsplatsen, jag var allt för utbränd. Jag gick till vårdcentralen och fick rådet av stafettläkaren där ta sömtabletter, fokusera mig och gå till jobbet. Min mamma efter att ha brytit ihop totalt efter kommit hem och berättat vad doktorn sa sätter mig i sin bil och kör mig till Borås. Vi hamnar på Södraälvsborgs sjukhus, närmare bestämt på psykakuten. Efter att AT-läkaren där stoppat in en snus och lyssnat på min berättelse och stortsätt undrat vad fan jag gör där som bara är deprimerad befarar jag att jag ska bli utslängd. Eftersom vårdcentralen inte gjort sitt jobb tar han an mig endå. Jag får fylla i ett SF-36 formulär med frågor som rör mest om jag finner mening med livet och om känt mig glad de senaste två veckor och om jag tänker på sex. Efter det så får jag sjukskrivning, Citalopram och tillfälle att träffa en KBT-psykolog.

Under min sjukskrivning som varar några månader  havererar min arbetsplats då min kollega är själv och kommunens hemtjänst får täcka upp medans kommunen arbetar med att ta över arbetsgivareansvaret. Jag blir erbjuden fortsatt jobb efter sjukskrivningen men min brukare avlider under denna process efter att ha tillbringat tid av och till på Skene lassarett med diverse infektioner, bland annat lunginflamation. Efteråt när själv blivit bättre pratar jag med min föredetta kolleka och släkt till min brukare och veta hur han hade det den sista tiden. Det var givetvis svårt både för honom och personalen som vart bara dit sänd. Han hade varit rädd och ängslig när personal han inte kände hanterade honom och hans hjälpmedel som lift på ett sätt han inte var van. Rädd att bli tappad eller att få fingrar eller armar brytna eller stukade när de klädde på han på ovant sätt. Hemtjänst personal fick heller inte laga dem mat han ville i hemmet som annars ingår i en personlig assistents jobb. Han hade utryckt att han ville dö.

Att få höra detta smärtar mig oerhört, jag kände denna mannen i drygt tio år och som personlig assistent kommer man sin brukare oerhört nära och efter de omständigheter som rådde här levde jag de sista åren mer som en anhörigvårdare och kände mig nästan som en anhörig till honom. Det var inte så här jag ville att det skulle sluta. Jag hade velat samarbeta med kommunen och att de tidigare anställt mig och att jag kunde varsamt lärt upp andra med en längre bredvidgång innan jag hamnade i utmattningsdepression och finnas tillhands för honom under hans sista tid i livet.

Detta är en sann och för mig oerhört smärtsam historia om en handikappad man som trots sjukpension drev en firma och skapade sysselsättning åt några markbor. Han var egensinnig och aktoritär främst i sin kraft dagar men inte omöjlig om man tog honom rätt och hade skinn på näsan. Trots att han tjänat Marks kommun samhälligt med sin firma och trots sitt temprament var han en människa med rättigheter valde Marks kommun att köra huvudet i sanden och inte se till hans grundläggande behov om trygghet och omsorg gamla behöver. De låtsades som han eller inte hans problem existerade för det var enklast för dem och lät honom leva sin sista tid ovärdig och somna in oroad kanske nedbryten på en vårdavdelning i Skene våren 2007.

(*) Jag vet inte om bidraget verkligen var eller kan kategorieras som LSS-stöd. Dels beroende på att timmarna inte kan bli fler efter 65 år och dels att det var kommunen inte försäkringskassan som betalade hela beloppet inte bara 20 första timmarna. Därför skriver jag detta som en disklamer men det viktigaste var inte assistentförsäkringen utan hur mannens ökande behov inte tillgodosågs. Jag nämner detta här för att inte hamna i diskussion om pengarna i stället för vad posten avser att belysa.