När jag sedan kommit en bit på vägen och vågade allt mer lämna min trygga borg, mitt trygga hem, och ge mig ut lite mer i samhället insåg jag att jag inte alltid kunde förlita mig på att familjen körde och hämtade mig. Något körkort eller egen bil hade jag ju inte längre (Volvon var såld och körkortet förnyades aldrig efter det gick ut) så jag skulle börja som alla självständiga människor utan bil och körkort att åka buss. Jag insåg dock ganska snabbt att det här inte skulle funka för mig att resa så på daglig basis, men andra sidan reste jag inte heller på daglig basis och hade även anhöriga som körde.
2014 var jag trött på att vara hemma och vad jag kallade "nöta tapet". Jag var 41 år och ville arbeta och ha arbetskamrater och en fysisk plats som inte var hemmet att vara på. Samtidigt stod jag på botten av mitt liv, misshandlad av Försäkringskassan och i klona på socialtjänsten och med vetskap att över 50 procent av de synskadade i arbetsför ålder är arbetslösa. Att komma tillbaka till yrkeslivet kändes väldigt avlägset. Vändningen kom vid denna tiden då jag fick en ny handläggare, Maria, inom socialtjänsten som verkligen trodde och litade på min uppriktiga ambition att börja arbeta. Hon var därför så vänlig och förståndig att hon inte piskade mig med att redovisa massa jobb för att få ekonomiskt understöd utan jag redovisade bara ekonomin och hon hade direkt kontakt med min tillåtelse med min handläggare på arbetsförmedlingen angående mina framsteg och förutsättningar där. Jjag kände att vi tre var ett team. Nästa pusselbit var när jag kom i kontakt med en synpedagog på Arbetsförmedlingen REHAB som berättade om en nystartad verksamhet som hette "Yrkesförberedande insatser för synsvaga" i Göteborg. Det skulle jag gå bestämde jag och det gjorde jag med.
När jag varit nästan ett år först på deltid och sedan heltid i Göteborg med dagliga resor (typ kommunens arbetsresor fast i Arbetsförmedlingens regi) och byggt upp mitt CV och självförtroende fick jag sedan praktik på hemmaplan på Skene Järn. Under praktikperioden fortsatte Arbetsförmedlingen att boka och sköta mina resor till och från praktiken med hjälp av lokala taxibolag och det funkade bra. Under praktiktiden med löfte om ett jobb om allt funkar inser jag att jag inte kommer tillhöra Arbetsförmedlingens program för evigt utan jag måste kunna påvisa min blivande arbetsgivare att jag i framtiden utan arbetsförmedlingen kan ta mig till arbetsplatsen. Jag söker med hjälp av Syncentralen i Borås om färdtjänst och arbetsresor, vilket jag beviljas.
Efter att blivit beviljad färdtjänst av Marks kommun måste man ju förr eller senare ha en premiärtur. Jag bestämde att Hem och trädgårdsmässan på Åhaga där kollegor från Skene Järn ställde ut skulle vara ett perfekt tillfälle. Jag fick skjuts in men skulle åka färdtjänst hem. Väl hemma skrev jag den lilla sammanfattningen på Facebook som finns som bild i början av inlägget (bilden kan förstoras genom att klicka på den). För de som inte kan läsa texten i bilden citerar jag den här nedan:
Pierre Eriksson
28 mars 2015
I dag har man snackat med Moldavien. Det var som om man skulle tänka sig en stereotyp film där skurkarna bröt på ryska.
Största problemet var att få dem att förstå att det var ett Å inte ett Ä i Lillaåvägen.
Skulle jag gjort det riktigt komplicerat skulle jag påpekat att det både är å och ä i Lillaåvägen, men då hade nog taxin skickats till Lillaåävägen i stället. #färdtjänstdebut
Sedan min färdtjänstdebut 28 mars 2015 har inget förändrats och tiden efter mycket möda, tur och hjälp har förvandlats till en kamp att behålla sitt arbete. Varför bidrar medvetet (ja problemen är presenterade sedan flera år) politiker och tjänstemän som är inblandade i färdtjänsten med sin passivitet mig bort från ett aktivt liv med arbete? Varför förstöra det jag, syncentralen, arbetsförmedlingen och andra delar av socialtjänsten slitit med under flera år? Varför? Snacka om kontraproduktivitet på hög och omänsklig nivå...
