Indiandans - När historien står still

Tipi, sköld, spjut och modern kaffemugg

Idag har jag vart på westernparken High Chaparral och spanat in cowboys, pälsjägare, banditer, mexicanare samt förståss indianer.

På indianön fanns det riktiga nordamerikanska indianer som enligt hemsidan skall vara Nakota indianer, alltså Siouxer.

Det var för mig spännande att se något autententiskt och det blev en del bilder var av jag fastnade extra för den som jag visar här. När jag tog bilden märkte jag inte den moderna kaffemuggen i porslin som tältets herre hade hängt på sitt spjut.

Jag var då bara fokuserad på skölden som satt i vapenstället utanför tipin och liksom tältet är personligt smyckad och fungerar som kännemärke för deras ägare, ett sorts bomärke. Det blev lite festligt att indianerna var där på ön för att visa upp sin kultur och där smög sig ett modernt västligt vardagligt bruksföremål upp diskret mitt i allt.

De dansade en sommar - utanför reservatet

Huvudattraktionen på Indianön var den dansshow de bjöd upp till vaje dag klockan 15.00 med traditionella indiandanser. Det var trevligt under showen och dansen och musiken var medryckande. Jag var glad att få uppleva detta kulturutbyte men stund efteråt kändes det lite vemodigt då jag kom att tänka på en annan sioux, hövdingen Sitting Bull.

Han var först den stora krigaren som efter fått amenesti och flyttat in i reservat med sin stam blev den store andlige ledaren som själv turnerade med Bufallo Bills (William Frederick Cody) västernshow och dansade. Hans dansande gav indianerna hopp vilket vart oroväckande för myndigheterna som skickade indianpolisen för att gripa honom. Sitting Bull kunde inte låta sitt folk även få försaka detta hopp som de religösa yttringarna skänkte och vägrade, tumult uppstod och han och hans son blir skjutna. Detta var december 1890.

Nu 123 år senare dansar siouxerna fortfarande på vilda västern shower och är andra klassens medborgare fortfarande förpassade i reservat... sorgligt och en del skämigt att man som "vit man" suttit på läktaren och tittat ner på dem när de i ring dansade fredsdansen med våra barn. Kanske detta inlägg kan ses som slags botgörelse? Både fått ta del av deras fantastiska kultur och fått chans att påminna om deras situation.

Läs även andra bloggares åsikter om Nakota indianer, Sioux, Indiandans, High Chaparral, Mänskliga rättigheter